Allting började natten 19 november. Jag var i vecka 38+4 och vi hade gått och lagt oss runt kl 23 på kvällen. Calle somnade i vanlig ordning på två röda medans en annan låg och vred och vände på sig varannan minut med den stora kulan. Hade sista månaderna haft ganska svårt att somna på kvällarna, delvis för att jag var höggravid men även för att jag sov till kl 13 på dagarna, hehe. 

Men runt kl 02:45 så började jag bli riktigt less på att ligga där klarvaken och varva slötittande på mobiltelefon med tankar mellan himmel och jord. Så kom jag på att både en väninna i mammagruppen och barnmorskan hade sagt att man kan starta förlossningen genom att massera/stimulera bröstvårtorna, bullshit tänkte jag.

Men när jag låg där klarvaken och less så tänkte jag att de ändå kunde vara värt ett försök. Kan jag inte sova kan jag väl lika gärna föda barn, tänkte jag. Sagt och gjort så började jag massera dom. Och tametusan, nånting hände iallafall. Efter några minuters stimulerande fick jag som mensvärk och slutade massera för de vart lite obehagligt. Men eftersom jag kände att något hände i kroppen kunde jag int låta bli att prova lite till. Och ca 2min senare så kände jag bara hur nånting ”rann ur”, ursäkta känsliga läsare. Sprang på toa och upptäckte att jag fått en blödning och tänkte genast att en blödning är ju inte precis de man hört eller läst att förlossningar startar med.

Nu hade klockan hunnit bli strax efter kl 03. Jag ringde BB angående blödningen och hon sa att de är nog ingen fara men ville ju givetvis att vi skulle komma in för en undersökning. Jag frågade om jag skulle ta med BB-väska, men hon sa att de räckte med tandborste om det skulle vara så att dom ville behålla mig över natten. Men jag plockade ändå ihop de sista till väskan och väckte Calle. Jag frågade honom lite skämtsamt om han var redo för lite barnfödande. Men lugnade honom snabbt och förklarade läget. Då kom vi även på att han druckit öl till maten den kvällen. Men som tur var så mådde jag ju bra förutom den lilla mensvärken, så jag fick köra.

Vi var på BB ca kl 03:30, en barnmorska kom och tog emot oss vid receptionen. Jag förstod ju att jag såklart skulle få norska barnmorskor så de var jag ju helt förberedd på, men ikke sa nicke. Denna barnmorska pratade danska, och danska är typ samma sak som grekiska i mina öron. Det var verkligen svårt att hänga med på allt hon sa. Jag och Calle kollade på varandra många gånger och kunde med blickar förstå att ingen av oss förstod speciellt mycket, så hon fick upprepa sig ganska ofta, stackarn haha.

Vi fick följa med henne in i ett undersökningsrum där dom satte ctg på magen i 1h för att hålla koll på bebisens hjärtljud. Och under tiden jag låg med de så smög de sig på små kramper i kroppen och jag misstänkte att de kanske kunde vara värkar men var ändå inte säker. Men joo, mycket riktigt så var de värkar. Och dom hann bli ganska kraftiga när jag låg där, men de var absolut ingen fara. Dom kunde iallafall konstatera att bebisen mådde väldigt bra, så ingen stress över det. Men jag blödde fortfarande, vilket dom tyckte var konstigt så efter ctg så undersökte en barnmorska mig och kunde konstatera att jag var öppen 3-4cm. Förmodligen berodde blödningen på detta, att jag öppnat mig väldigt snabbt.

Då ska ni få ett rum uppe på födeavdelningen, sa barnmorskan. Hae?! Är de dags nu?, frågade jag. Jag hade nog förstått de redan, men de var där och då som det var solklart att vi inte skulle få åka hem, och att de var skarpt läge, nu var det dags att föda barn.

Runt kl 5 vart vi flyttade ett par våningar upp till födeavdelningen(som de heter i Norge, vad heter e i Sverige?! Bara BB??). Det som var skönt med detta var att jag skulle få en ny barnmorska, så jag förhoppningsvis skulle förstå något, men vem mötte oss upp på födseln, jo en annan dansk barnmorska, holy moly. Dock förstod jag henne lite bättre och hon var så himla snäll och gó, så hade inte hjärta att byta.

Vi fick iallafall ett eget rum och ctg på magen igen. Calle fick springa iväg till bilen och förlänga parkeringen och hämta BB-väskan. Mitt i allt vart jag även erbjuden lavemang, vilket jag även hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha, men de hade jag inte ens hunnit printa ut hemma så nåt sånt fick jag inte med mig. Och såhär i efterhand var de kanske lika bra, barnmorskorna har ju full koll och är professionella och jag är inte direkt knepig på nåt vis att jag behöver nån bruksanvisning, haha! Lavemang gör man ju då för att slippa sprutlackera barnmorskorna under krystarbetet, ursäkta formuleringen där. Så det var ju rätt så lättande å veta att jag inte riskerade något sånt.

Efter de var de bara att lägga sig med ctg och ”värkmätare” igen. Sen tog dom även vattnet på mig också men de kommer varken jag eller Calle ihåg när. Men har för mig att jag var öppen typ 5cm då. Och nu jäklar tog värkarna fart ska jag säga. När dom tog av ctg och värkmätarn så satte dom istället en elektrod på bebisens huvud för att hålla bättre koll på honom. Men runt kl 8 var det skiftbyte för barnmorskorna, så nu fick jag iallafall en norsk barnmorska vilket faktiskt kändes ganska bra. Kände att de blev svårare och svårare att koncentrera sig på vad dom sa hela tiden, så de var skönt att slippa danska.

Rätt var de var så va jag öppen 7cm och vart erbjuden epidural. Oh yes, den hade jag längtat efter och de var inga tvivel om jag skulle ta den eller ej. Varför ligga och lida känner jag? Men läkaren var och satte epidural på en annan patient, så jag fick snällt vänta. Och tro de eller ej, så hann mina krystvärkar dra igång där i väntan på läkaren, och detta var nog nån gång runt kl 9:30. Så tror ni jag hann nån epidural? Eh nää. Och justja, här i Oslo har dom även uteslutit lustgas på BB, så de var lixom föda barn helt och hållet utan bedövning som gällde nu, yeeeey.....

Fr o m nån gång här är de ganska svart emellanåt, minns inte överdrivet mycket förutom att det gjorde fruktansvärt ont, mest i ryggen. Det enda jag minns är faktiskt att all smärta verkligen satt i ryggen, sen gjorde de säkert ont på fler ställen men de suddades ut av ryggsmärtan. Runt kl 10 var jag totalt jävla slut, hade ju inte sovit på typ ett dygn , inte ätit på typ 12h och legat med värkar sen kl 5 utan nån form av smärtstillande. Så då kom en läkare in med en spruta från helvetet(tydligen, som tur var så såg jag den inte men Calle har berättat hur gigantisk den var). Så nu skulle jag få bedövning down there, för att underlätta allt litegrann.

Bebisen var verkligen på gång nu, men jag hade inte mycket kraft kvar. Dock efter bedövningssprutan kände jag ändå att jag fick nån form av ny kraft. En del smärta släppte och trots tankar som ”Nej nu ger jag upp”, ”Nu lägger vi ner och går hem”, ”Jag har ångrat mig, de blir inge föda barn idag.” så var det ju bara face the reality och ta tag i saken. Skulle jag bli kvitt denna smärta och trötthet var det ”bara” att klämma ut ungen. Sagt och gjort, kanske runt kl 10:20 sa barnmorskan att nu kan du känna håret på bebisen. Så jag kände efter med handen, och jo minsann, där hade vi bebisfrillan utstickande.

Av de lillabebisfjunet fick jag nån slags superpower, nu skulle lillen ut. Men mitt i allt så var de sprickvarning på mig, hehe fyfan. Så en barnmorska fick trycka tillbaka bebisen lite medans en annan gjorde ett litet klipp för att undvika att jag skulle spricka.

Sen var de i stort sett öppet mål, och kl 10:28 lördagen den 19november, 12 dagar före BF kom en så efterlängtad liten pojke med 10 fingrar och 10 tår, våran älskade Lion <3

Och alltså detta är banne mig det absolut coolaste jag någonsin gjort. Att få sin lilla bebis på bröstet och se dom finaste ögonen jag någonsin sett se upp på en, det är totalt obeskrivligt! Och även fast det första jag sa när han kom ut var, ”Det blir inga syskon för din del lille vän” så kan jag idag säga att allt de hemska är (nästan) bortglömt och allt de fantastiska har totalt tagit över. Fråga mig idag och jag skulle kunna föda barn om och om igen, eller kanske inte, men ni förstår, oddsen att de blir syskon är inte längre obefintliga ;).

Calle klippte navelsträngen och väldigt kort efter så kom även moderkakan ut. Sen fick vi ligga på rummet i 2h för att få igång amning och se till att jag kunde kissa som vanligt. Och de gick strålande. Sen vart vi flyttade till BB-hotellet. Där fick vi ett dubbelrum med en jättestor säng där vi fick plats gott och väl alla tre. Och här börjar bebisbubblan, som var helt fantastisk!

Vad kul att du ville läsa ända ner hit. Detta var då min förlossningsberättelse, och jag hoppas att jag var lagom detaljerad och inte skrämde livet ur nån gravid. Från första värkarna till att han var ute tog det ju trots allt bara 5-6timmar, piece of cake ;)